Varning för svag is… (numer)

Det blir nog inget Vindelälvslopp för mig än på ett tag… 🙂 Förra söndagen (dagen efter att Bertel och Martina hälsade på och jag skröt om hur bra det gick att åka skidor med hundarna) så kom jag på den  – tyckte jag – briljanta idén att nu gick det nog toppenbra att pröva skateskidorna på sjön för nuu är det nog hårt och fint där…. det är det inte! Märkte ganska omgående att skidorna skar ner så pass att skate inte var att tänka på. Jag borde ha gett upp då men inte då! ”Jag kan ju staka”. Bra tänkt Eva! Till att börja med var det inte så lätt att åka med hundarna på sjön, och det är ju inte så konstigt, dom fattar ju inte att dom ska åt samma håll, och en sån stor öppen yta, den är ju till för att springa fram och tillbaks som galningar tycker dom.

Nåja, när vi kom på ett skoterspår så bestämde dom sig för att ta samma riktning, och det med besked! 170 knyck gick det. Skidorna skar ned och jag fick inte ihop dom så när inte benen räckte till längre så stöp jag som en oxe på huvet rätt ner i isen! Ojojoj. Ena foten bändes loss från bindningen så bindningen sprack. Tredje gången jag använder skidorna!! Innan jag hade fått ordning på mig själv och hundarna och allt var jag totalt slut och helt vansinnig!  🙂

På kvällen fick jag så ont i foten att det inte gick att gå på den, och dagen efter kändes det som om tåget kört över mig. Jag fattade inte att det berodde på störtvurpan utan trodde att jag hade fått influensa eftersom alla som haft den sagt att dom haft så vansinnigt ont i kroppen. Men ingen influensa kom utan det var från vurpan allting! Ja herre jösses vilken färd. Har inte kollat, men som jag stöp måste nästan isen ha rämnat tycker jag….

Men, skam den som ger sig. Nu är det helg och i morgon ska jag nog ta mig en tur på skidorna igen. Men denna gång efter skoterleden och med vanliga skidorna (ja såklart eftersom skate-skidorna numer är obrukbara…)