Puh…

…äntligen fick jag höra ett hardrev… Det har ju gått så ont i höst så jag hotade att sälja bössorna… Men idag fick äntligen Speja upp efter ett bra arbete på slag, alltså ingen hon råka springa ihop med. Fick lite ågren efter jag skjutit för jag sköt nog på tok för tidigt, men va fan…

Haren kom fram på vägen en bit framför mig, jag hann fundera många gånger innan jag skjöt; höjde bössan, fundera om det inte var för långt bort, sänkte bössan. Kom fram till att det var det nog inte, höjde bössan, börja tänka att hon borde jaga längre innan jag skjuter, sänkte bössan. Tänkte att släpper jag nu tappar hon väl och så får jag ångra det, höjde bössan… Tvekade igen, sänkte bössan…Och hela tiden satt haren still på samma ställe! 🙂

Sen tog den några skutt fram och vek av mot skogen. Skit tänkte jag, hur gör jag nu… Speja började dessutom komma oroväckande nära så nu fick jag lov att bestämma hur jag ska göra snart. Äh, jag skjuter, jag kommer att bomma i vilket fall som helst så då behöver jag ju inte ångra att jag inte sköt samtidigt som hon får jaga den en längre stund (jo, precis så tänkte jag…) Men otroligt nog träffade jag och den låg 3-4 meter inne i skogen. Det var då jag började ångra mig, så dags då!

Men Speja är inte ett dugg intresserad av en död hare i alla fall, hon kom fram till den och snusade på den lite, sedan drog hon, tog bakspåret ett par varv och väckte och for omkring och letade den innan hon kom och fick gosakerna efter jag tagit ur den.

Jaja, hur som helst, sköönt att det äntligen hände nåt ute i skogen!