HA!

Där satt den! Pappa fick skjuta första haren för Speja, något han är rätt nöjd med… Men vi trodde ett tag att det var en spök-hare. När pappa skjutit ropade han åt mig att jag kunde komma. Jag har aldrig sett pappa så snopen som när jag kom fram. ”Vart tog den vägen??” sa han. Han såg haren snurra runt och bli liggande så han tog ur andra skottet ur bössan, när han kom fram till skottplatsen så fanns det ingen hare där! ”Men jag såg ju att han låg där!” sa han.

Vi började leta men icke. Speja kom, snusade lite och stack igen. Hmmmm…. Det gick ett bra tag och vi letade och letade. Speja var borta igen. Efter ett tag så kom Speja tillbaks, jag ser hur hon springer runt och kör ned nosen och buffar ca 20 meter ifrån oss, åt ett helt annat håll än där vi letat, och där låg den! Speja fortsatte dock att leta och jag fick som vanligt inte fast henne (hon har blivit tjurig som näcken, så var hon absolut inte ifjol, då gick det hur bra som helst att kalla in henne). Det tog ett bra tag innan jag fick fast henne så hon kunde få smaka lite godis ur haren, hon fick också ”leka” lite med den och tukta den lite. KUL! att det äntligen lyckades! Hundarna har ju – som jag också har skrivit förut – skött sig men det har ju gott troll i jakten ändå.

Vi ska nog ut med Spana i morgon, vore ju kanon om det lyckades för henne också!

 

Brorsans svärfar som var med vid jakten.